Smällarna har gjort mig trött…
Ska man se tillbaka på de gångna åren så har inte livet direkt varit snällt mot en...
Mobbad och utfryst genom nästan hela grundskolan, bättre blev det först när vi flyttade till Henån. Dock mådde jag så dåligt under den tiden med depressioner och självskadebeteende att jag frös ut mig själv så att säga. Gymnasiet gick an, men istället för att plugga så söp man och festade, tillslut orkade jag inte med det längre och hoppade av. Ett mycket stort misstag inser man nu, när man vuxit upp. Bråkade något fruktansvärt med min familj att jag tillslut blev tillsammans med en kille bara för att fly hemifrån. BIG MISTAKE!! 19 år gammal flyttade jag till min första egna lägenhet, dock inte helt problemfritt men det tänker jag inte gå in på mer. Ung och dum (låter jättegammal nu men men.) som man var så festade man även där, ca tre dagar i veckan var det krogen och party som gällde. Hade då en massa "vänner", i alla fall som man trodde var ens vänner, men som flydde fältet så fort man slutade ränna runt och festa hela tiden.
Mitt liv fick sig en ordentlig vändning när bilolyckan hände. Har varit med i tre bilolyckor i mitt liv och den tredje jag pratar om nu, var den som skadade mig värst. I de andra två så har jag haft en helt otrolig tur, eller änglavakt om man nu vill kalla det så och klarat mig i princip helt oskadd. Så var inte fallet i Juli 2009, ändå satt man bältad bak på passargerarsidan, hastigheten var inte särskilt hög (ca 60-70 km/h) och den värsta smällen tog egentligen på förarsidan. Ändå var det jag som blev den som vart mest skadad av oss alla tre, fast det syntes ju inte utanpå som det gjorde på mammsen och pappsen. Mjälten brast ju då som jag berättat tidigare, förlorade ca en halvliter blod och läkaren råkade dessutom göra hål på magsäcken. Men sånt kan ju alltid hända när de ska operera akut. Den veckan jag låg där på sjukhuset så vände sig hela mitt liv, jag ville göra något av mig själv och bli vuxen. Detta har jag kämpat med länge nu. Och idag kan man väl säga att jag är mer vuxen än jag var då. Festandet slutade jag med direkt efter olyckan, dricker knappt alkohol idag då jag mår skit av det och det inte är bra för kroppen. Kämpar varje dag med att få fast jobb, må bättre och öka det patetiska självförtroende man har. Inte direkt det lättaste kan jag meddela men sålänge man fösöker så är det ett framsteg.
Under åren som gått sedan olyckan så har man fått ta smäll efter smäll. Det första var att min olycksfallsförsäkring inte tänkte betala för organförlusten trots att trafikförsäkringen gjorde det. Detta var som en riktig fet käftsmäll rent ut sagt, att mjälten inte skulle ha någon funktion efter puberteten är rent bullshit! Men detta stod länsförsäkringar fast vid. Min mamma, som såg hur sårad och uppriven jag blev, ville ge mig någon form av upprättelse och sa att vi skulle gå till rätten med detta. Sagt och gjort så gjorde vi det. Det var ett rent helvetesår! Mycket psykiska påfrestningar som jag idag undrar hur man klarade av. I princip alla pengar jag fick från försäkringarna gick till advokatkostnader och i slutändan så var det bara bortkastat. Här kom nästa smäll, vi förlorade mot Länsförsäkringar och fick betala över 100000 tll dem. När man tänker tillbaka på det så inser man ju att det var rent galet att försöka sätta sig upp mot ett försäkringsbolag. Hade man haft en saftig ekonomi så hade man kanske rent av kunnat vinna hela målet, men nu har varken jag eller min mamma en fet plånbok så vi var tvungna att ge oss. Måste erkänna att mitt liv kändes lättare när det var avslutat.
Under den tiden så hade jag och Fredrik ett uppehåll i vårt förhållande, han visste inte hur han ville ha det och jag visste inte om jag någonsin skulle kunna lita på honom igen efter det han gjorde. Men det är gammalt nu och ja, jag litar på honom till fullo idag så nog om det.
Åren har gått och man har haft många motgångar och mitt mående har verkligen varit upp och ner. Depressionerna har avlöst varandra, mycket på grund av felmedicineringen, vilket höll på att få mig och Fredrik att gå skilda vägar. Men vi har kämpat oss tillbaka till varandra och är starkare tillsammans nu.
Det senaste året har varit en riktig pröving. Först och främst så har jag varit väldigt ofta sjuk, vilket har tärt på en ordentligt. Sen så blev min älskade lilla Tuss sjuk och var tvungen att avlivas, det kändes verkligen som att någon slitit ut en del av mitt hjärta när han togs ifrån mig! Och man saknar honom väldigt mycket fortfarande, det går inte en dag utan att man tänker på honom... Detsamma gäller för min mormor... Hennes plötsliga död var detta årets andra tuffa prövning och det gör fortfande ont att tänka på henne, man saknar henne så fruktansvärt!
Just nu så mår jag bättre än för några veckor sedan. Men det går väldigt mycket upp och ner från dag till dag och just idag så mår jag inget vidare. Fast det blir väl förhoppningsvis ännu bättre snart....
Sv; Tack snälla! Och tack för tipset, ska prova det (: