När man mår som sämst
Som man gör nu, då känner man sig verkligen som den mest ensamma människa som finns. Har egentligen mått väldigt dåligt ett tag men det är inte förrän nu man känner att man verkligen nått botten. Vet inte hur länge man blir kvar här och klampar och får orken att ta sig upp igen, förhoppningsvis snart!
Känner mig bara så fruktansvärt misslyckad i allt jag gör! Rida kan man inte (åker ju av titt som tätt), köra bil är jag inge vidare på, jobbet misslyckas jag med och gå ner i vikt inför USA är ju bara att tacka adjö till då kroppen inte alls vill vara med, allt jag gör misslyckas jag ta mig f*n med... Kunde inte ens köpa en klänning som satt jättefint bara för att mitt ärr självklart var tvunget att synas i den... Så inte ens kläder lyckas man med...
Allt ser så mörkt ut just nu att man börjar undra vad det är för mening med allt egentligen? Sjävförtroende har jag inget kvar av och jag ser inget hos mig som är bra för tillfället. Jag är antisocial (i de flesta fall), har en fruktansvärt dålig humor, är inte rolig att umgås med, festar inte, super inte och är dålig på att ta kontakt med folk och orden fetmaklump och ful ringer i öronen hela tiden. Nej, jag är verkligen inte värd min vikt i hästskit ens en gång.
Tack och hej