Nu måste livet gå vidare
Som rubriken säger, livet måste gå vidare nu... Fick, igår, ett sms av min mamma där hon berättade att mormor stillsamt somnat in. När jag läste sms:et högg det till i magen och jag trodde att tårarna skulle komma... Detta skedde inte, på något vis har jag redan bearbetat den första delen av sorgearbetet. Jag har den gångna veckan sörjt och tankarna har snurrat samtidigt som man kom till en viss form av acceptans. Under veckan har man gått från chock, oro, förnekelse, sorg och sedan acceptans, man hade accepterat att mormor aldrig skulle vakna igen, detta låter kanske fruktansvärt kallt men jag tror att det är så man försvarar sig...
Men nu har mormor gått vidare och det är dags att vi runt omkring gör det också, självklart kommer vi att sörja och saknaden kommer att vara outhärdlig ibland men livet måste gå vidare. Mormor hade inte velat att vi skulle ge upp, och det tänker i alla fall inte jag göra! Jag kommer att finnas för min familj, hjälpa dem så gott jag kan men jag tänker också fortsätta mitt eget liv.